Webbutik Alastor

Instagram

Solen är fruktansvärd. Solen är mer fruktansvärd än pesten och de vilda djuren och de väldiga svarta ormarna. Den är mer fruktansvärd än febern. Den är tusen gånger mer fruktansvärd än döden.
La Marchesa har fått en fin recension i Opulens. Även om recensenten Robert Myhreld har några reservationer förförs han ändå av den vackra utgåvan!🦚
Sedan hånlog han och förde henne till ett slags relikskrin eller glasklädd bur, där låg ett häpnadsväckande välbevarat skelett; artärerna var fyllda med en röd vätska, venerna med en blå; det såg ut som ett silkesnät var spunnet kring benen; det var lätt att studera det; några tofsar av skägg och hår satt ännu kvar vid kraniet.
”Dörren till rummet där vi satt och småpratade flög plötsligt upp. En död kvinna klev in. Hennes utsökta kropp var klädd i en vit satängklänning som i en liksvepning som släpade efter henne. Ett fång orkidéer skylde hennes bröst. Hennes hår var rött och hennes hud dödsblek som alabaster. Hennes ansikte slukades av två väldiga ögon vars svarta pupiller nästan överträffade munnen som var målad så klarröd att den såg ut som en remsa koagulerat blod. I sina armar bar hon en leopardunge. Det var la Marchesa Casati.” (Gabriel-Louis Pringué)
Idag den 9 april är det 200 år sedan Charles Baudelaire föddes. På Alastor högtidlighåller vi detta med ett litet glas förstklassig absint och högläsning ur poetens anteckningar från den två år långa vistelsen i Bryssel där en förbittrad Baudelaire låter hela sitt poetiska geni rasa över Belgien och dess invånare.
Något överraskande (men roligt) att stöta på Huysmans och (den ständigt relevanta) Mot strömmen i en krönika i Svenska Dagbladets Perfect Guide.
– Ni vet väl att det finns sju dörrar i sagoslottet; sex som leder till alla möjliga underverk och bländsyner och en sjunde dörr som är gåtfull och förbjuden, den öppnas med en nyckel av guld och leder till en massgrav…
Grattis på födelsedagen önskar vi Paul Verlaine med George Barbiers illustrationer till ”Fêtes galantes” i utgåvan från 1928.
I Paulina växte våldsamhet och underjordisk livlighet. Vid tretton års ålder hade hon fått ett inre liv. För att tillbe Gud föll hon på knä eller lade sig raklång, halvnaken, på den om vintern kalla stenläggningen i rummet som vette mot norr.
Rétif de la Bretonne observerar en ny människotyp, storstadsbon, i modern sociologi beskriven som en varelse med nedsatt förmåga till empati.
Nu kommer vi till den usla idén, den imbecilla rishögen till idé som dessa fyra individer dragit fram i fyrspann. Om någon kan komma på en sämre skulle jag vara mycket tacksam att informeras om den. […] Att låta en enda själ och hjärna delas upp under fyra hudar, det är när allt kommer omkring att lösa upp personligheten, att bli ett nummer, kvantitet, paket, en bråkdel av ett kollektivt väsen. Vilken genial tanke! […] Då de alla fyra arbetade på samma ministerium var det möjligt att förverkliga programmets centrala del. De delade samma bostad, samma bord, samma kläder, samma fordringsägare, samma promenader, samma läsning och samma misstro eller till och med fasa inför allt som inte hörde till deras kadrilj och de misstog sig på samma sätt om människor och ting.
Jacques låg utsträckt på sängen, kokett som en kurtisan som väntar sin älskare vilken minut som helst hade han kastat av sig sina tjocka filtar och luftiga täcke. Och förresten rådde en behaglig hetta i den ombonade kammaren. Raoule närmade sig sin Guds altare med vidgade pupiller och ivrigt röda läppar och suckade i sin extas: – Skönhet, det enda är du. Du är allt jag tror på.

Kommande utgivning

“Prosa i urval” av Mallarmé

“Den mystiske brevvännen och andra noveller” av Marcel Proust

“Noveller” av Léon Bloy

“Monsieur Venus” av Rachilde (Klassikerserien)

“Sensitiva amorosa” och “Tidens kvinnor” av Ola Hansson (Klassikerserien)