På Gustave Moreau-muséet i Paris finns en väldig tavla, Les chimères. Till undertitel har den Satanisk Decamerone och dess motiv är kvinnornas lidelser, nycker och lustar. Kropparna som väller fram och vällustigt slingrar sig om varandra åtföljs av vidunder, manifestationer av deras fantasier: chimärerna. Les chimères förfärdigades aldrig, förblir mer skiss än fullbordad tavla. Men denna ofärdighet gör den bara än mer suggestiv, betraktarens fantasi går på högvarv. För mig manifesterar denna tavla och dess mystiska värld själva sekelskiftesandan. Varje gång jag står inför den drabbas jag av en våldsam längtan att stiga in i den där världen. Aldrig hade jag väl trott att denna deliriska önskan skulle bli verklighet.
Sedan läste jag Jean Lorrains dekadensroman Monsieur de Phocas.
I mötet med sekelskifteslitteraturen finns alltid risken att man fängslas av tidens enigmatiska och excentriska författaröden och kommer sig kanske inte ens för att ge sig i kast med verken. Jean Lorrain är inget undantag, denne öppet homosexuelle dandy i kajal, smycken och parfym som duellerade Proust över en elak krönika, nyttjade alla droger som stod att fina i La Belle Époques Paris: opium, hasch, kokain, och favoriten eter (som han inte sniffade som vanliga dödliga utan drack, vilket frätte sönder magen och föranledde hans förtidiga död.) Men att studera detta kaotiska och tragiska öde är att se på tavlan utifrån. När vi slår upp Monsieur de Phocas pärmar och börjar läsa är vi plötsligt i Lorrains huvud. Vi ser vad han såg, och än viktigare: vi ser hur han såg det.
Eftersom Lorrain (till skillnad från Proust) var tvungen att försörja sig på sitt skrivande fanns aldrig tid eller ro att skriva en eftertänksam Stor Roman. Monsieur de Phocas har formen av ett dagboksmanuskript som anförtros ramverkets berättare, Lorrain själv, av en monsieur de Phocas, som visar sig vara den excentriske och depraverade hertigen de Fréneuse som ämnar fly till Österlandet för att undkomma sin sjukdom: ett mystiskt begär efter en särskild havsgrön blick som hemsöker honom. På detta sätt kunde Lorrain skriva kort och rapsodiskt och dessutom återanvända delar av sina tidningskrönikor och plöja ner dem i romantexten. de Fréneuses dagbok är å ena sidan parisiska ögonblicksbilder från salonger och bordeller, förstäder och boulevarder, å andra sidan en redogörelse för hertigens allt mer febriga och överspända själstillstånd. Texten spretar: det finns element av viktoriansk detektivgåta, gotisk skräck, droghallucinationer och explicit erotik. Det är dekadent så att det förslår.
Men även denna brist på enhetlighet är kongenial med tidsandan. Man kan tänka sig sekelskifteslitteraturen som ett försök att besvärja en verklighet som blivit mer påträngande i all sin materialitet. Vi befinner oss i massproduktionens gryning, de stora varuhusens guldålder – storslagna och smyckade som katedraler. Men störtfloden av saker gör också att det enskilda tinget förlorat sin enskildhet. Man längtar till Baudelaires skogar av symboler där varje sak är laddad med mystik och metafysik. Den avförtrollade världen är inte bara tommare, den blir, paradoxalt nog, mer undflyende. Detta gäller också för människorna: en masse förlorar de liksom tingen sin autenticitet och själ. I de Fréneuse ögon framstår de bokstavligen som djur, eller än värre: som masker. Och denna fasansfulla förvandling observerar hertigen inte bara i sin omgivning utan också hos sig själv. Finns det en dubbelgångare inom mig?, frågar han sig. Osäkerheten är rent fysisk, de Fréneuse känner inte igen sina händer, de har blivit ”stryparhänder”. För Lorrain är moderniteten en värld som präglas av dubbelhet och maskspel. Det är bara det att maskerna inte döljer någonting; bakom dem finns bara tomhet eller fler masker.
Ska man förstå dekadenternas avsky för massmänniskan som uttryck för en förlegat aristokratisk människosyn? Handlar det inte snarare om att återerövra själva människan och genom dikten ge henne tillbaka hennes suveränitet. Det finns något befriande subversivt med dessa esteter som vägrar underkasta sig modernitetens system och ställa sig till samhällets förfogande. Istället odlar de skamlöst sin egen individualitet. Att skriva sig ut ur världen blir ett sätt att hantera ett sekelslut präglat av kris – andlig, intellektuell, konstnärlig, moralisk och socioekonomisk. I boken heter det att ”den moderna människan har ingen tro, och därför har hon inte längre någon blick.” Därför kan de Fréneuse inte hitta den förlösande blicken han söker i verkligheten, bara antydd i målningar eller i statyers tomma ögonhålor. Det är ett perverterat, missriktat sökande som är mer symptom än bot. Besattheten, heter det, är förfallet. En sista meningslös spasm innan civilisationens låga helt slocknar. Att läsa Monsieur de Phocas, det är att trycka munnen mot det döende 1800-talet och dra ner den perniciösa sekelskiftesandan i lungorna som röken från en opiumpipa, och det med en sublimt havsgrön rysning av välbehag.
– Hillevi Norburg
(Publicerat i Tidskriften Författaren nr 1, 2017.)