Kvinnoansikten är sällsynta bland dödsmasker, men det finns ett anslående undantag: i slutet av 1800-talet gjordes en dödsmask efter en ung kvinna som drunknat i Seine. Sedan dess har hon varit föremål för konstnärliga tolkningar av olika slag. Ändå är det ingen som vet vem hon egentligen är.
Man finner knappast några dödsmasker i årets Ikea-katalog, sådana prydnader förefaller nog aningen morbida till fredagsmyset. Men en gång i tiden var de på modet och vanliga i salonger och ateljéer. Beethoven, Baudelaire, Voltaire, Robespierre; den sista avgjutningen av de välkända gestalternas fysionomier var dekorativa conversation pieces och bildningsmarkörer.
Kvinnoansikten är sällsynta i dödsmaskgenren, med ett anslående undantag: ”L’Inconnue de la Seine” (Den okända från Seine). Hennes vita madonnaansikte med det mittbenade håret och mångtydiga leendet har retat fantasin alltsedan förra sekelskiftet och spreds särskilt under mellankrigstiden i massupplaga. I synnerhet författare och konstnärer har dragits till henne och i brist på fakta spunnit en rad uppdiktade öden. Alla har de fäst sig vid det märkliga leendet som skänker ansiktet så olika uttryck beroende på hur ljuset faller. Än tycks hon hemlighetsfull, än förnäm, spefull eller en smula generad. Mystiken består ända in i våra dagar.
Hon förekommer i romaner, noveller och dikter, i målningar och på vykort. Det har skrivits såväl en opera som en balett, teaterpjäser, en rocklåt och en akademisk avhandling om henne. Hon ägnas tv- och radioprogram, och i Musée d’Orsays utställning ”Det sista porträttet” 2002 var Den okända självskriven. Nu är hon representerad i utställningen ”Döden” på Maihaugenmuseet i norska Lillehammer till och med oktober.
Det var vid Quai du Louvre i det sena 1800-talets Paris som den unga drunknade kvinnans kropp ska ha bärgats ur floden. Hon fördes till bårhuset på Île de la Cité, där man på den tiden förevisade namnlösa lik för allmänheten i förhoppning om identifikation. Somliga var ännu prydliga i döden, andra långt bortom möjlighet till igenkänning, vilket Émile Zola skildrar i ”Thérèse Raquin” från 1868. Liklukten var fasansfull, de som drunknat var uppsvällda, hos somliga hade förruttnelsen gått så långt att köttet lossnade från deras ansikten.
Den okändas kropp ska ha varit utan skador, varför man antog att hon begått självmord, och hennes skönhet kom en anställd vid bårhuset att låta göra hennes dödsmask. Den kopierades och såldes. Det kan ha varit gipsgjutaren L’atelier Lorenzi, grundad 1871, på rue Racine som utförde originalet, men bevis saknas.
Masken inbjöd till spekulationer. Var hon en fattig flicka från landet som haft en kärleksaffär med en brittisk aristokrat och sedan dränkt sig efter att ha blivit övergiven? Eller var hon den ena av två tvillingsystrar från Liverpool, av vilka den ena for till Paris och småningom tog sig av daga på grund av brustet hjärta? Enligt den historien kom den andra systern långt senare till Paris och såg en yngre version av sitt eget ansikte i ett skyltfönster.
Den brittiske författaren Richard Le Gallienne var tidigt ute med att ta sig an den drunknade. Hans kortroman ”The worshipper of the image” från 1900 är en rysarhistoria om en man som blir besatt av masken och offrar både hustru och dotter för att isolera sig tillsammans med den: ”Kvinnan såg ut som om hon vilket ögonblick som helst skulle öppna ögonen, och om man vände sig bort från henne och sedan tittade igen, såg det ut som om hon log för sig själv därför att hon hade öppnat dem just i det där ögonblicket bakom ens rygg, och snabbt slutit dem igen.” Det var i Lorenzis butik som poeten Rainer Maria Rilke fick syn på masken 1905 då han var sekreterare hos skulptören Auguste Rodin. Hon omnämns bland annat i hans enda roman, ”Malte Laurids Brigges anteckningar”, där den vackra drunknade sägs ha ett leende ”som om hon visste”.
Det var först i en bok om dödsmasker år 1926 som hon kom att kallas Den okända från Seine, ett suggestivt namn som eldade på intresset. Louis Ferdinand Céline kallade henne ”Den drunknade Mona Lisa”, andra har talat om ”Ofelia från Seine”. Många kände sig kallade att skriva om henne. Anaïs Nin nämner ”Den okända” i novellen ”Houseboat” från 1930, där huvudpersonen har sådan motvilja mot att döda att hon inte ens skulle klara av att sikta ett skott ned i vattnet av rädsla för ”att döda Den okända från Seine igen”.
Jules Supervielle, vän till Rilke, skrev 1931 en egenartad historia med titeln ”L’Inconnue de la Seine”, berättad ur den drunknades perspektiv. Samma år publicerade den österrikiska skådespelaren och författaren Hertha Pauli novellen ”L’Inconnue de la Seine”, som hennes vän och samarbetspartner, den österrikisk-ungerske författaren Ödön von Horváth, använde som underlag till pjäsen ”Eine Dunbekannte aus der Seine” 1934.
Den bok som mest underblåste intresset för masken var romanen ”Die unbekannte” av den tyske författaren och nazisten Reinhold Conrad Muschler. Historien om olycklig kärlek och död var – enligt recensenten i Times Literary Supplement – ”kväljande sentimental” men blev en stor succé. Boken utgavs 1934, två år senare filmatiserades den av Frank Wisbar och fick svensk premiär 1937 med titeln ”Den okända”. Vladimir Nabokov var sannolikt inspirerad av boken när han skrev den dystra dikten ”L’Inconnue de la Seine” 1934.
I Tyskland under mellankrigstiden blev Den okända något av en sexsymbol och ett skönhetsideal. I ”The savage god. A study of suicide” skriver författaren Al Alvarez att bland andra aktrisen Elisabeth Bergner försökte efterlikna ”Den okända”, och på vissa bilder tycks det uppenbart att hon lyckades.
I surrealisten Louis Aragons roman ”Aurélien” från 1944 är huvudpersonens älskade ett slags dubbelgångare till ”Den okända”. På 1960-talet gjorde fotografen Man Ray tolkningar av dödsmasken som illustrationer till nyutgåvan av boken. ”Aurélien” ekar i sin tur i François Truffauts film ”Jules och Jim” från 1962, där det också finns starka samband mellan den åtrådda kvinnan och en skulptur.
I dramadokumentären ”Jane B par Agnès V” från 1988 porträtteras Jane Birkin av regissören Agnès Varda och dubbelexponeras över Den okända. Varda frågar sig om dödsmasken kanske är den ärligaste formen av porträtt.
Didier Blonde utgav 2012 romanen ”L’Inconnue de la Seine”, om en man som finner masken i en butik och försöker ta reda på vad som hänt henne: ”För vem, varför, hade hon valt döden? /…/ Hon hade hamnat i offentligheten, men man hade inte lyckats få henne att tala.”
Den brittiske konstnären John Goto diktade för några år sedan upp en komplicerad och trovärdig historia i vilken Den okända var en ungersk varietéartist vid namn Ewa Lázló, som blivit mördad i ett kärleksdrama. Goto skapade även ett patinerat porträttfotografi med masken inkopierad, och snart hade den skrönan fått eget liv på internet som ”sanningen” om Den okända.
Hon belyses ur ett annat perspektiv i avhandlingen ”The drowned muse. Casting the unknown woman of the Seine across the tides of modernity” från 2015 av Anne-Gaëlle Saliot, lektor i franskstudier vid Duke University i USA. Saliot går noggrant tillväga när hon benar ut dödsmaskens kulturella, estetiska och metaforiska betydelse som tvetydig musa med morbid, erotisk utstrålning. Den okända är ett ”symptomatiskt uttryck för en modern värld hemsökt av 1800-talets tidigare modernitet”, menar Saliot, och ett uttryck för västerlandets föreställning om döden, som ofta förknippats med vackra kvinnogestalter.
I ett annat sammanhang är Den okända inte en symbol för döden, utan för livet. Hon kallas ibland ”världens mest kyssta kvinna”, men egentligen är det fråga om mun mot mun-metoden. Hennes ansikte i latex pryder dockor i naturlig storlek som i över ett halvsekel har använts av många miljoner människor för övning i hjärt-lungräddning. Det var i slutet av 1950-talet som den norske leksakstillverkaren Asmund Laerdal i samarbete med en läkare konstruerade dockan. Han tyckte att masken passade i sammanhanget – dels sades hon ha drunknat, dels var det ett kvinnoansikte, vilket skulle eliminera problemet med många manliga kursdeltagares motvilja mot att trycka läpparna mot en mansmun. Anne eller Annie, som Den okända kallas i det sammanhanget, blev därmed ”garanterat det vanligaste ansiktet på världens alla brandstationer”, som det heter i Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters.
Men den fantasieggande historien till trots har många ansett att kvinnan bakom masken ser alltför välmående ut för att ha drunknat. När en BBC-reporter konsulterade den parisiska flodpolisen, Brigade Fluviale, fick han veta att ingen av dem man drar upp ur flodens vatten ser så fridfull ut som Den okända.
Den kirurg som Ivar LoJohansson anlitade i ärendet på 1960talet var emellertid av annan åsikt. ”När musklerna i ansiktet slappnar av, vävnaderna sjunker ihop, uppstår någon gång hos döda det, som kan tyckas vara ett leende”, förklarade han. ”Men det är inte livets, utan dödens.” Det är i novellen ”Den okända från Seine” i samlingen ”Älskog” som Ivar Lo Johansson söker skingra mystiken. Leendet fascinerar honom, Mona Lisa bleknar bredvid Den okända. Bildhuggare han talar med anser att det kan vara fråga om en bearbetad dödsmask, men gipsgjutaren hos Lorenzis tror inte att masken kan komma från en död.
Butiken på rue Racine är stängd sedan tio år. Numera sköts Lorenzis verksamhet från verkstaden i förorten Arcueil. Här möter en kalejdoskopisk mångfald av gipsskulpturer, byster och ornament från alla tänkbara epoker. Mest efterfrågad är Marianne, symbol för republiken och på plats i vartenda stadshus i landet. Och här finns naturligtvis också ”L’Inconnue de la Seine” i olika utföranden. I gips kostar hon 135 euro. ”Numera säljer vi kanske ett halvdussin om året”, säger Laurent Lorenzi Forestier som efter en karriär som stadsplanerare har återinträtt i familjeföretaget. Han vet inte om det var en förfader som tillverkade den första masken, men den fanns i butiken vid förra sekelskiftet.
På övervåningen visar han en rödbrun matris av Den okändas ansikte från slutet av 1800-talet från vilken nya gjutformar tillverkas. Möjligen är den en kopia av originalet.
Det är gåtfullheten och mytbildningen som så att säga håller Den okända vid liv post mortem. Finge vi veta vem hon var vore förtrollningen bruten. Vi vet inte om hon verkligen drunknade, vi vet inte ens om hon var död när masken gjordes. Vi vet strängt taget inte om hon över huvud taget har existerat.
Anders Mathlein
Frilansskribent och författare
Essän är tidigare publicerad Under strecket i Svenska Dagbladet den 17 mars 2018 och återges här med skribentens godkännande.
Läs mer om Alastor Press översättning av Richard Le Galliennes kortroman ”The Worshipper of the Image”, i sin svenska språkdräkt kallad ”Silencieux”, som nämns i texten och köp den i vår bokhandel Chimära.